12/03/09 KRÖNIKA: Därför sprids Kony 2012 så snabbt över världen

Publicerad på den nu nedlagda siten http://www.newsmill.se
Därför sprids Kony 2012 så snabbt över världen

Publicerad: 2012-03-09 15:03, Uppdaterad: 2012-03-12 14:03

Kommunikatör i ideell sektor: En engagerande frågeställning, en välproducerad film, ett enskilt öde och en tydlig uppmaning att agera gör Kony 2012 till den mest virala kampanjen någonsin. Andra hjälporganisationer måste se och lära.

Filmen om Joseph Kony har blivit ett av de mest virala fenomen vi sett, men vad är det egentligen som gör den så framgångsrik och vad kan andra organisationer som försöker lyfta angelägna frågor lära av den?

På onsdagkvällen noterar jag att sex facebookvänner utan gemensamma nämnare länkar till en och samma Youtube-film, högst ovanligt för mitt nyhetsflöde. Jag öppnar filmen i min telefon och sugs som ett häftstift till en magnet fast med blicken i 30 minuter, inte ett ord yttras mellan mig och min flickvän, jag kollar inte mailen, hämtar inte vatten, all uppmärksamhet fokuseras på en dokumentär om en gerillaledare i Afrika. Efteråt känner vi att vi har varit med om något stort och att vi står inför något ännu större. Min närmaste referenspunkt är känslan av att se Obamas segertal, en natt i november för lite mer än tre år sedan. Känslan av att detta är något fullständigt unikt dröjer sig kvar, även nu två dagar senare. Och filmen fortsätter att spridas, i skrivande stund har den fått över 50 miljoner visningar på Youtube. Utan att ha grävt noggrannare vågar jag tro att detta är den mest virala kampanj världen någonsin skådat, i alla fall på så kort tid. Som kommunikatör verksam inom den ideella sektorn är jag och ena sidan avundsjuk över att organisationen Invisible Children lyckats skapa det vi andra bara drömmer om men, å andra sidan är jag oerhört inspirerad och imponerad.

Vad är det då som gör Kony 2012 så oerhört effektiv? En första tanke är att det är enkelheten men det är faktiskt inte ett så enkelt budskap man lägger fram. Man gör en inte helt okomplicerad utläggning om att man genom att göra Kony känd kan få USA att inte dra tillbaka sina trupper och därigenom bidra till hans infångande. Jag tror istället att den främsta framgångsfaktorn är att fokus så mycket ligger på dig som tittare och på sprängkraften i sociala medier och i ditt eventuella engagemang. Man ställer frågan: vad kan vi egentligen uppnå tillsammans, kan vi till och med stoppa en väpnad bortglömd konflikt i Afrika enbart genom att engagera oss på hemmaplan? Man spelar också på den känsla som många har att man vill engagera sig, men inte vet hur. Som berättaren i filmen säger till en grupp ungdomar: ”You ask your self who are you to end a war. I am here to tell you; Who are you, not to end a war”.

Det tar 8 minuter och 45 sekunder innan man faktiskt berättar vad filmen handlar om, 8 minuter innan man kommer till kärnan! Det är raka motsatsen till allt jag lärt mig som kommunikatör. Men det är kanske just därför det fungerar. Jag tror att den andra stora framgångsfaktorn är att man är fullständigt orädd och oblyg. Man är inte ängslig för att förlora tittaren utan låter berättandet ha sin gång. Man är absolut inte rädd för att framstå som självrättfärdig eller som att man har hybris. Man ber inte om ursäkt för något utan satsar allt på ett kort, på ett fullständigt självsäkert sätt. Av samma anledning som Carl Bildts självsäkerhet och oräddhet gör honom nästan osårbar för kritik blir Invisible childrens berättelse oemotståndlig.

Oräddheten och självsäkerheten, den engagerande frågeställningen om vad 750 miljoner Facebookanvändare egentligen kan göra, den oerhört välproducerade filmen, det personliga tilltalet, berättelsen om en enskild persons öde, en engagerande fråga och en tydlig call to action gör Kony 2012 till en film som berör och som man mer än gärna delar.

Debatten om filmen har varit blandad och mycket kritik har riktats mot kampanjen, men oavsett om den är en del av lösningen eller allt för förenklande hindrar det inte att man kan lära av fenomenet i sig. Jag arbetar i en sektor där man hela tiden försöker väcka uppmärksamhet för bortglömda situationer och vara de drabbades röst. Jag tror att vi kan dra oerhört mycket nytta av lärdomarna från den här kampanjen, fram för allt i hur man skapar och tillvaratar engagemang.

Jag hoppas att kampanjen inte leder till en debatt som utmynnar i att människor är mindre benägna att engagera sig, att man blir blasé. Min stora förhoppning är att detta kan vara början på något nytt inom digital aktivism. Att fler människor känner att deras engagemang faktiskt kan göra skillnad och att vi efter Kony 2012 kan gå vidare med nya frågor och outtröttligt fortsätta låta våra röster göra skillnad.

Robert Höglund

Annonser